Maria Montessori (1870-1952) var Italiens första kvinnliga läkare. Hon upptäckte genom observationer att barnets intressen och behov varierar med ålder och mognad, och att barnets intresseförändringar följer ett givet mönster som är detsamma hos alla barn.

Hon fann att barn under sina olika mognadsstadier är speciellt mottagliga för olika slags kunskap och insåg det värdefulla i att ta tillvara dessa intresseområden som hon kallar sensitiva perioder. För att kunna möta barns behov av stimulans utvecklade hon ett arbetsmaterial: Montessorimaterialet för alla tänkbara intresseriktningar och mognadsstadier.

Maria Montessori vände på den traditionella ordningsföljden i inlärningen. Hon går från helhet till enkelhet, från konkret till abstrakt.

Ett exempel är geografimaterialet. Först får barnet bekanta sig med hela jorden, jordgloben och kartan över världen. Därefter går man till de olika världsdelarna för att sedan bekanta sig med de olika länderna o.s.v.

I ett Montessorirum finns material för både praktiska, intellektuella och sinnestränande övningar. Allt ifrån skokräm och skoputs till sinnrikt utformat material som tränar logiskt och matematiskt tänkande. Där finns också material som övar skrivförmåga, språk och ordkänsla samt saker som tränar syn, hörsel, lukt, smak och känsel.

Hjälp mig att hjälpa mig själv
Detta är en montessoritanke man ofta hör. Faktum är att ingen kan lära någon annan något, varje individ behöver hjälp för att kunna lära sig, men själva inlärningen måste var och en klara på egen hand.

All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling
I en montessorigrupp är lärarens uppgift i första hand inte att förmedla kunskap, utan att observera barnen och vara lyhörd på varje barns utveckling och ge den stimulans som svarar mot varje barns mognad och intresse.

Läraren berättar, beskriver, orienterar och klarlägger. Visar var kunskap finns att hämta och hur materialen skall användas för att ge meningsfull träning. Därefter gäller det att låta barnet arbeta självständigt med sin uppgift och att inte störa det i onödan.

Så vad man ser i en montessoriförskola är helt enkelt prov på vad som händer när man i rätt miljö och med rätt stimulans tar tillvara på barnets inneboende resurser. Man ser prov på att barn både vill och kan mer än vi vuxna ofta tror. Barn behöver få stimulans inom alla områden för att kunna utveckla hela sin personlighet.

Genom att inte i tid och otid hjälpa barnet utan låta dem fritt experimentera, känna sig fram och öva sig inom olika områden har man undanröjt alla de hinder som vi vuxna ofta ställer i vägen för barnets naturliga utveckling.